2 april 2013

En värld full av bondeoffer.

Under de åren som engagerad i Föreningen NOrdBruk, den svenska avdelningen av La Via Campesina, fick jag lära mig hur internationell jordbrukspolitik fungerar, egentligen.  Då träffade jag den indiske journalisten Devinder Sharma vid EU:s jordbruksministermöte i Östersund, där NOrdBruk även hade bjudit in Europas främste jordbruksdebattör Jose´ Bove´, numera EU-parlamentsledamot för De Gröna i Frankrike.
Själv var det första och enda gången jag träffat denne fantastiske samhällsdebattör. Jag minns väl hur han fick med sig publiken vid sitt föredrag om global/europeisk jordbrukspolitik i Östersund. Han kunde förklara det europeiska jordbrukets problem på ett pedagogiskt och medryckande sätt utan aggressivitet och anklagelser. Tvärtemot den propagandistiska bild som alltid visats av Jose`Bove`i svensk press. Han är en lågmäld, demokratisk och disciplinerad person som är vänlig och social privat.

Se även tidigare inlägg i samma ämne!

Bifogade artikel av Devinder Sharma, om det indiska jordbrukets problem vid tiden när jag träffade honom, ingår i föreningen NOrdBruks webmaterial, varifrån jag kopierat det.
En artikel som visar en värld full av bondeoffer i det handelsspel som kallas WTO.



Indiens Vita revolution går i kvav
Av Devinder Sharma
02-11-02

Alarmklockorna ringde tydligen inte tillräckligt högt. Importen av 17.000 ton mjölkpulver från Danmark, utan tullskydd, sedan ett par år tillbaka, har formligen lett till ett politiskt uppror i det mest framstående jordbruksområdet i Indien - delstaten Punjab. Kravet på en höjning av importtullarna dränktes av en högljudd kör bestående av landets ledande ekonomer, vilka alltid blir upprörda närhelst det vidtas några som helst åtgärder till skydd för landets bönder. Ett utlovat skydd för den inhemska mejerinäringen, vilken ger miljoner mjölkbönder sin försörjning, glömdes snabbt bort.

Under politiskt tryck, utlovade regeringen ett tullskydd i två nivåer mot mjölkimporten, vilket löfte regeringen nu finner svårigheter i att infria. I vilket fall som helst, att påföra en 60-procentig tullsats på de sista 7.000 ton av mjölkpulverimport (efter att ha tillåtet en 15-procentig tullsats på de första10,000 ton) kommer inte att stoppa importflödet. Men ändå är ekonomerna olyckliga över att dessa åtgärder kan komma att minska möjligheterna för västvärldens mjölkproducenter att tjäna pengar!
Hur som helst har mejerinäringen åter tvingats gripa till vapen. Den här gången anar den indiska mejerinäringen en omfattande konspiration i de dominerande utländska aktörernas dumpning av smörfett i Indien. New Zealand, med ett importutrymme till Indien på 12,000 ton smörfett, har redan dumpat stora kvantiteter smörfett i Indien. Också efter att ha betalat en importtull på 35.2 procent, har det importerade smörfettet kostat mindre än 1.000 US $ per ton mot det rådande världsmarknadspriset på 1.300 US $ per ton. Enkelt uttryckt, är New Zealand's smörfett 15 rupies billigare per kg, och säljs för 64.54 rupies per kg jämfört med det rådande internationella priset på 87.40 rupies per kg. Och detta t.o.m. när New Zealand hävdar att landet inte ger något stöd alls till sina mjölkbönder.

Det sammanbrott som drabbade den inhemska smörfettsnäringen kom därför inte som någon överraskning. Smörfettspriset före den senaste importvågen låg runt 100 till 120 rupies per kg, och har alltså sjunkit med mellan 10 och 15 procent. Medan konsumenterna naturligtvis är glada får bönderna betala priset. Eftersom de indiska mjölkbönderna får betalt efter fettinnehållet i mjölken har de redan tappat 15 procent av mjölkpriset.
Samtidigt med att importen flödade, var finansministerYashwant Sinha i färd med att redogöra för sin budgetår 2002- 03. Vad han emellertid inte förklarade var att ett av de viktigaste besluten som han la fram i budgeten var början till slutet för mjölkkooperativen. . Beslutet att ändra Mjölkregleringsförordningen från 1992(MMPO) liksom att ta bort restriktionerna kring nyetablering av mejerier blir dödsstöten för mjölkkooperativen, en sektor som ger ekonomisk
trygghet för 80 miljoner människor, huvudsakligen kvinnor på landsbygden. Avregleringsbeslutet innebär att privata företag nu kan starta mejerier som kan processa mer än 10.000 liter om dagen utan att behöva registrera någon 'milkshed' area. Vad som nu händer med den största kooperativa rörelsen i landet, den inom mjölksektorn, är en läxa att lära för andra kooperativa initiativ.

Det är inte en brist på mjölk i landet som efterfrågar en ökande import för att möta ett ökande behov. Tvärtom har Indien under senare år utvecklats till världens största mjölkproducent med en produktion av 81 miljoner ton under 2000-01. Nästan 10miljoner ton mer än de 72 miljoner ton som produceras i USA. Emellertid karaktäriseras indisk mjölkpoduktion, i kontrast till de flesta andra mjölkproducerande länder, av miljoner små marginaliserade bönder, inklusive jordlösa mjölkproducenter för vilka mejerihantering inte bara är en affärsverksamhet, utan också deras huvudsakliga arbete och inkomstkälla. Å andra sidan genererar mjölkproduktionen mer än 20 procent av jordbrukarinkomsten i de mer industrialiserade ekonomierna.
I Indien har det tagit nästan 30 år att nå självförsörjning inom mjölkproduktionen och att bli världens största mjölkproducent. Ända sedan sjösättningen av Operation Flood 1969-70, före vilket indisk mjölkproduktion befann sig en hopplös situation, har målet varit att organisera bönderna i ett nätverk avsmå kooperativ, ägda och kontrollerade av bönderna själva, i en intelligent blandning av politiska åtgärder som motiverade bönderna att förbättra och höja produktionen. Mer än 80 miljoner mjölkbönder, huvudsakligen kvinnor, är medlemmar i 60.000 mjölkkooperativ.
Mjölkkooperativen är den väg som fört miljoner fattiga i Indien ut ur fattigdomen.

Och nu har, the National Dairy Development Board (NDDB), den organisation som varit spjutspetsen i Indiens vita revolution, misslyckats med att stå upp och föra miljoner kooperativa mjölkbönders talan, vilkas hela existens därigenom står på spel. Genom Dr Verghese Kuriens avgång, de indiska mjölkkooperativens starke man, har förmodligen NDDB totalt tappat kraften. Och möter inte längre respekt för sin främsta uppgift att värna självförsörjningstanken. Faktum är att regeringen genom alla förändringar i regelverken omintetgör de goda värden som den vita revolutionen skapat. Utan att regeringen inser att den samtidigt med avvecklingen av NDDB offrar försörjningsmöjligheterna för miljoner små och marginaliserade bönder på marknadsekonomins altare.

För att återgå till frågan om handel så är Indien troligen den enda stora mjölkproducenten i världen med en försumbar andel av internationell handel med mejeriprodukter. Med sina 81 miljoner ton mjölkproduktion, har Indiens export av mjölkpulver och smör sällan överskridit några enstaka hundra ton. Som en kontrast kan nämnas att världens största exportör, NewZealand, med en årlig mjölkproduktion av ungefär 12 millioner ton, exporterar ungefär 4.5 millioner ton mjölkpulver. Indiens enorma marknad lockar I-länderna, med sin överproduktion och sina relativt små hemmamarknader, att satsa på subventionerad export till Indien. Även innan WTO började hävda sitt mandat hade den indiska regeringen lekt med tanken att öppna den enorma indiska marknaden för oreglerad import av mjölkpulver och mejeriprodukter. Som en följd av regeringens liberaliseringspolitik sattes mjölkpulver, som tidigare stått på en lista under restriktioner (för import), på en öppen lista utan restriktioner.  Med en import av mjölkpulver som för två år sedan nådde gränsen för all time high 17,000 ton, och det med noll i importtullar, äventyrar MNCs (Multi National Companies) "öppna dörren politik" hela den nationella indiska mjölkproduktionen. Trots importen har mjölkpriset till konsument ökat, syntetisk och falsk mjölk har också överflödat marknaden, och som om det inte vore nog så har mjölk tagits från undernärda barn och hamnat hos den burgna medelklassen i form av högkostnadsprodukter som choklad och glass.

Omvandlandet av non-tariff barriers till fasta tullsatser under WTO har tvingade Indien att binda importen av mjölkpulver vid tullfrihet. Detta för att mjölkpulver blivit kvar på listan för restriktioner och därför saknade non-tariff barriers eller det som även kallas kvantitativarestriktioner (QRs). Som jämförelse kan nämnas att NyaZeeland hävdar en 12-procentig importtull och USA och EU har en fastställd tullsats på respektive 865 US $ och 1,188 US$per ton. Importen av mjölkpulver från Danmark var till exempel kontrakterad till 1,400 US $ per ton, detta när USA och EU subventionerar exporten med 1,028 US $ respektive 959 US $ perton. Importpriset med hänsyn taget till de inbyggda subventionerna är således lägre än produktionskostnaden för ett ton mjölkpulver i Indien. Logiken bakom att tillåta MNCs att importera mjölkpulver, utan matchande tullaavgifter, är svår att fatta, när I- ländernas regeringar utger massiva subventioner. Producentstödsekvivalenten (PSE), som mäter de sammanladga subventionerna som en procentsats på värdet av den mjölk som produceras, låg 1997 på 82 procent för Japan, 59 procent för Kanada, 54 procent för EU, 47 procent för USA och 23 procent för Australien. Den subvention på 811 US $ per ton för mjölkpulver som EU uppgav för 1998 och de 875 US $ per ton som USA gav i subventioner i sitt mejeri-exportprogram utgjorde cirka 55 procent av det rådande internationella priset 1.500 US $ per ton samma år.

På den höga nivån ligger subventionerna förproducenterna i I-länderna så även med den överenskomna reduktion av subventionerna kan EU och USA fortsätta sin överproduktion och dumpa sin kraftigt subventionerade mjölk och sitt mjölkpulver i de godtrognaU-länderna, vilka saknar mekanismer för att skydda sina små mjölkproducenter. Tecknen i skyn är alltså olycksbådande. Kraftigt subventionerad mjölkimport som överflödar Indien kommer att leda till ökad marginalisering av miljoner mjölkproducenter. Tusentals mjölkkooperativ, vilka bokstavligen hade vunnit fattigdomskampen och ekonomisk frigörelse kommer att kollapsa på grund av billig och kraftigt subventionerad import.

(Devinder Sharma is a food and tradepolicy analyst)

6 kommentarer:

  1. Det är för jäkligt att vi som skattebetalare här slår undan benen för lantbrukarna i Indien. Förresten, bestäms inte mjölkersättningen till Svenska bönder av världsmarknadspriset på mjökpulver?
    Prissignalerna för mat globalt är helt satt ur spel, det lär bli ett bryskt uppvaknande när subventionsbubblan spricker. Jag kanske skulle köpa någon extensiv koras för att kunna ha egen mjölk i framtiden.

    SvaraRadera
  2. Vad han beskriver är hur WTO fungerar, hur en lokal marknad(Indien) plötsligt öppnas för samma produkter som fått en balans i landet.
    Samma ha skett med riset. När risodlarna hade en produktion i nationell balans så tvingades landet (tror det var Indonesien, men minns inte) att öppna den nationella marknaden för import avett visst antal procent...
    Det brukar då vara en import till lägre priser än den lokala marknaden...
    Rismarknaden i det landet försvann nästan helt från de lokala odlarna...
    Problemet är ju också riktat åt andra hållet.
    Jordbrukspolitiken inom EU är, enligt Pascal Lamy som uttalade sig inför den nu rådande CAP-doktrinen, att priserna på jordbrukets varor skulle vara konkurrensneutrala så att livsmedelsindustrin skulle kunna köpa sina behov till världsmarnadspris inom EU.
    Problemet är att livsmedelförsörjningen och jordbruket borde vara tullskyddat, men det får det inte vara enligt WTO.
    ARLA utnyttjar detta för att växa ut på världsmarknaden. Men trots stöden så europeisk lantbruk i fara, ty lönsamheten är ändå tveksam och även större mjölkgårdar lägger ner i Sverige nu.
    Nu är ju inte svenska lantbrukare så intresserade av exporten, egentligen, då svensk produktion aldrig sedan sjuttiotalet haft något större överskott..
    Så åter, exportstöden är till för livsmedelsindustrin, ty lantbruket tjänar inget på denna karusell, varken i Europa eller Indien.

    SvaraRadera
  3. Jag ser snarare att grundproblemet är våran skuldbaserade valuta, varorna jagar skulder=pengar nuförtiden. Det verkar som vi har trillar ner i ett merkantilistiskt system igen.

    SvaraRadera
  4. Hmmm..
    Kolla gärna Devinder Sharmas video för han har ju samma inställning fortfarande som -02...
    Förändringar sker hela tiden och ororn över att vi numera har livsmdel för några dagar ungefär tillgängligt, då även produktionen av basvaror flyttat utomlands.
    Det som vi kan få fram här, nötkött, mejerivaror och rotfrukter som potatis....

    SvaraRadera
  5. Jag var precis inne på hans hemsida, gissa vad jag hittade väldigt snabbt: http://devinder-sharma.blogspot.se/2013/03/how-does-modern-financial-economic.html
    Bernard Lietaer kallar dagens system för en monokulturell ekonomi. Som varenda bonde vet så i ett monokulturellt system överutnyttjas vissa resurser samtidigt som andra resurser ignoreras. Det finns hur många exempel som helst på det, folk som gladerligen betalar en kvarts miljon för sitt nya kök där de inte ens kan rensa en fisk. Jag har en granne som har 205 mjökkor, samtidigt som han köper mjölken som han dricker i en affär.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag läste det, men reagerade inte, ty jag är ju så van vid utrycket...

      Radera